Nu har det gått drygt 2 år sen vi gick skilda vägar, men ändå ligger jag här i min säng och funderar på om det var rätt för oss? 

 

Men i samma stund så inser jag att ja, de va rätt och de bästa som kunde hända just då. För vi var så pass unga att vi inte ens hittat oss själva ännu. Jag jobbar fortfarande på den biten, finns så mycket jag vill se och göra. Men jag inser även nu att jag inte behöver vara ensam för att göra det. 

 

Han har äntligen börjat visa en annan sida hos sig själv.  Fast det va ett tag sedan nu. Det jag menar är att det känns som att han växt upp och inser att han inte är perfekt. Han vet att han tog mig för givet och det glädjer mig, för man lär sig av sina misstag. Vilket betyder att han förhoppningsvis inte kommer att göra om det mot sin nästa flickvän. 

 

Hur mycket jag än försöker gå vidare och bara släppa allt kring honom once and for all, kan jag inte det! Känns som om vi aldrig har fått ett avslut påriktigt. Jag vill att vi ska få det så att vi båda kan gå vidare i våra liv. Samtidigt som jag vill att vi ska kunna bli ett par igen, ja jag sa det precis! Jag saknar honom! Just nu dejtar jag en kille, som jag innerst inne känner är fel kille jag letar efter, slutar aldrig jämföra honom med dig. För du har ärrad mig, dvs du kommer alltid finnas inom mig. Därför behöver jag få ett avslut eller en ny början med dig. 

 

Hur blir det? The time will tell.... 

 

Idag vågade jag ta kontakt, men vad gav det då? Jo bara ännu mer bekräftelse på hur felval det var utav mig att göra så som jag gjorde. Han har tagit tillbaka sitt ex och efter allt som hänt vill inte hon att vi ska ha mer kontakt än att vi får säga "grattis på födelsedagen" och "god jul" till varandra. Konversationer och att ses/umgås är helt förbjudet. Jag förstår henne dock. Jag har bara mig själv att skylla, skulle jag aldrig valt fel från början skulle ingenting av det här ha hänt. Får väl leva med tanken av att vi innerst inne vet att vi är vänner, bara inte officiellt, i andras ögon. 

Vill ju all lycka till honom, han älskar henne och vill vara med henne. Så får acceptera det och leva med att vi därför inte kan vara vänner. Om jag skulle få vara egoistisk skulle jag vilja att det tar slut mellan dom så att jag kan få tillbaka min vän. Hon var ju ändå otrogen mot honom. Men så dum och egoistisk kommer jag aldrig att bli eller vara. 

Så från och med nu måste jag acceptera och leva med mitt felval i livet och att jag för första och sista gången kommer att låta en annan människa påverka vem jag får va vän med och inte, oavsett situation.. 

Måste bara tillägga det att det värsta är att han trodde att jag fortfarande va tillsammans med Fredrik då han skrev "hon känner samma sak som din kille". Men han är ju inte min kille längre, så även där måste han blivit lite mer sårad då han trott att det var hela anledning till att det tog sån tid att ta kontakt, vilket det även var men jag har vart singel ett par månader nu men dum som jag är väntade jag alldeles för länge med att ta kontakt igen. Han säger även "du gjorde bara det som kändes bäst för dig". Men det stämmer inte, för det var absolut inte det som kändes bäst för mig. Utan jag gjorde enbart det som kändes bäst för Fredrik, eftersom jag trodde på oss. Men som mänskligheten är så kan man inte se in i framtiden och vi höll inte. Därav mitt dummaste val i livet. 

Jag hoppas att jag kan gå tillbaka och läsa det här en dag och tillägga "idag är vi officiellt vänner igen", men det är bara en dröm i dagsläget... 

Jag gillar även hans familj så otroligt mycket, och dom har man ju tappat kontakten med. Så himla tråkigt. Jag räknade inte med något annat såklart, men jag saknar dom! 

Vi är vänner idag, absolut. Men jag har fortfarande inte nått den punkten där jag skulle klara av att se honom med någon annan. Sjävklart ska han gå vidare och släppa taget om mig, även om jag innerst inne inte vill det. Men så egoistisk kan jag inte vara.. 

Det bästa skulle vara om något kunde hända, en förändring. Där han visar en annan sida av sig själv, så jag kan falla för honom igen..

Dock lär det säkert inte hända, inte än på ett tag. Sen har vi gått igenom såå mycket så jag vet inte om vi nånsin kommer kunna ha ett förhållande igen.. Men jag får ta och hålla mig till det jag tror på "är man menade för varandra hittar man tillslut tillbaka till varann, hur lång tid det än tar, vad som än händer påvägen". 

En annan tråkig sak med hela den här grejen är att jag förlorat en riktigt bra vän, som betyder väldigt mycket för mig. Vi hade inte haft kontakt på flera år, tog upp den igen och shit vad bra det kändes, men det sprack totalt. Idag pratar vi inte längre, han har tagit bort mig från alla sociala medier, hatar mig säkert. Och jag är för rädd för att ta kontakt igen, har så många frågor och vill säga så mycket men kan inte. Jag gjorde ett val och det valet var ett av de dummaste jag någonsin gjort. Jag bröt min egen regel, lät en kille få "bestämma" vem jag ska va vän med och inte. Nu finns det en historia bakom det men ändå.. Mår så dåligt innerst inne av att ha förlorat en sån fin och underbar vän. Insåg även nu att det har gått 10månader sen vår kontakt bröts upp, helt sjukt! 

Ni hör ju att allt inte är perfekt i mitt liv. Även om alla runt omkring mig tror att jag inte längre har några tankar som tynger ner mina axlar längre så har jag faktiskt det. Men det är min egen hemlighet.

Just nu går tankarna runt i ett i min skalle. Tänker fram och tillbaka på negativa och positiva saker kring HAN. Min känslor har kommit tillbaka, JA. Men jag vet inte hur starka dom är!? Jag har insett nu med en tid ifrån honom, att jag saknar honom så sjukt mycket. Men jag saknar även allt runt om kring honom, det som följer med. Så som hans familj osv. Men den största frågan är: Vad saknar jag mest? Fortfarande väldigt oklart för mig. Men jag har iaf kommit fram till att jag inte känner mig redo att förlora honom, jag vill vara tillsammans med honom och få det att funka igen. Men för att det ska bli så som förr, fast ännu bättre. Måste allt kännas 100% rätt. Och jag är inte där än. Jag vet att jag inte kan vänta hur länge som helst, så därför ska jag ta kontakt snart, få en bekräftelse. En kyss, hur känns det!? Alla som någongång har varit riktigt kär vet hur en äkta kyss känns, den den sprudlande glädjen inom en, den är underbar! Jag hoppas så innerligt att allt kommer lösa sig snart, att alt kommer vara bra igen. Att jag kan kalla honom min igen, att vi får ett ännu bättre förhållande. Det vore en dröm för mig idag!

 

Blir det inte som jag vill, han har också haft tid att tänka. Han kanske känner annorlunda nu också!? Han kanske inte vill ha mig längre osv. Eller så kanske det bara inte kommer funka igen, vi kanske har gått igenom för mycket. Och båda två kanske gemensamt kommer fram till att det inte kommer att funka i en längre tid, att vi skiljs åt som vänner. Ja då får jag hantera det då. För det är inget jag vill ska hända, men man kan inte styra över sina känslor, allt måste kännas rätt!! 

 

Nu ska jag försöka komma på andra mer positiva tankar, vilket kan bli svårt. Men jag mår så sjukt dåligt av att hela tiden tänka på det här, den där jobbiga klumpen i magen som mer eller mindre alltid finns där. Tanken på honom får mig att känna sorg, må dåligt. För att jag vet hur jävla pissdåligt vi har det just nu, och att jag vet hur jävla dåligt han mår av detta.

 

För att spola bort tankarna ska jag städa mitt rum, spela musik och sen kolla OC. Lät ju som ett svårt sätt att koppla bort negativa tankar på, men finns inget annat att göra just nu. 

 

XOXO

Att bara låta fingrarna flöda på tanjentbordet ibland kan vara skönt. Som sagt använder jag denna blogg som min dagbok just nu. Det är den tuffaste tiden jag någonsin varit med om, seriöst! Jag kan gå runt och vara glad, verka må hur bra som helst. Men bakom det där ytliga skalet finns en trasig, sårad Hanna. Som bara kämpar med att må bra, på riktigt igen! 

 

Bara för att det var jag som gjorde slut, är det inte okej att jag måste ta en massa skit, right? Så tack vare mina underbara vänner kunde jag säga ifrån, ordentligt! Och för hoppningsvis så förstog han, jag måste ha tid på mig att förlåta och han måste ha tid att svalna ner sina känskor. Tids nog hoppas jag på en bra och stark vänskap. 

 

Att förlora sitt livs största kärlek någonsin, är det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv. Jag mår piss, har ett trasigt hjärta som behövs stärkas upp. Att bara få höra hur dålig man är hela tiden av killen man fortfarande älskar, men inte är kär i. Är extremt tufft, jag tar åt mig! Jag är för snäll som person, jag kan inte vara elak tillbaka och säger förlåt när jag inte ska. Så att jag stod på mig tillslut va riktigt skönt! Men ingenting hade funkat utan mina underbara vänner! 

 

Jag har nyligen fått upp kontakten med en person som alltid varit speciell för mig, en person som alltid gör mig så jävla glad, oavsett hur dåligt jag mår! Med denna personen ler jag på riktigt, jag är lycklig! Dock är det samma med vissa andra av mina vänner också, men dom har jag alltid hållt kontakten med! 

 

2013 började bra men har slutat dåligt, visst det är inte slut än men slutet är nära. Så därför satsar jag på 2014, det ska bli ett bra år! Ett år då jag förhoppningsvis bara känner glädje hela tiden! 

 

Jag ska ta mig ur detta, börja må bra igen på riktigt, men klart det tar tid. Att förlora någon så viktig person i sitt liv är så extremt tufft! Jag är glad över att jag har mina peppande vänner som sagt! 

"Do what makes you happy, and everything will be okay in the end, right?"

Eftersom denna blogg ligger på is och ingen läser den tänkte jag använda den som en liten dagbok just nu.

 

Jag börjar tro att han har rätt, jag gjorde fel. Jag gjorde inte precis allt man kunde ha gjort.. Att läsa att han hade fixat något för min skull tills denna helgen, som vi egentligen skulle ha spenderat tillsammans. Fick mig att må så dåligt. Jag börjar känna nu i efterhand att jag inte gav honom en chans i det hela. Vi kunnde ha kämpat tillsammans och sett vart det ledde, men jag tänkte inte så långt. Trodde att det inte skulle hjälpa iaf, att jag redan gjort allt. Men nu inser jag hur fel jag hade! Jag mår så dåligt, saknar honom. Men okej, jag är inte kär men jag saknar honom. Jag skulle vilja ge det hela en chans till, börja om från noll och se om känslorna kommer tillbaka. Allt är värt ett försök, om han fortfarande vill ge det ett försök förståss.. Men jag ska vänta ett tag till med att ge det en chans, måste känna efter lite till och jobba på mig själv först. Jag tror fortfarande på oss, håller tummarna och hoppas på att en chans till från noll kan få mig att bli kär igen.

 

Det är tomt att inte ha honom hos mig, vid mig efter 2 och ett halvt års tid.. 

Jag älskar dig, nu och föralltid! 

Keep believe in it, and it will be okay, right?