Nu har det gått drygt 2 år sen vi gick skilda vägar, men ändå ligger jag här i min säng och funderar på om det var rätt för oss? 

 

Men i samma stund så inser jag att ja, de va rätt och de bästa som kunde hända just då. För vi var så pass unga att vi inte ens hittat oss själva ännu. Jag jobbar fortfarande på den biten, finns så mycket jag vill se och göra. Men jag inser även nu att jag inte behöver vara ensam för att göra det. 

 

Han har äntligen börjat visa en annan sida hos sig själv.  Fast det va ett tag sedan nu. Det jag menar är att det känns som att han växt upp och inser att han inte är perfekt. Han vet att han tog mig för givet och det glädjer mig, för man lär sig av sina misstag. Vilket betyder att han förhoppningsvis inte kommer att göra om det mot sin nästa flickvän. 

 

Hur mycket jag än försöker gå vidare och bara släppa allt kring honom once and for all, kan jag inte det! Känns som om vi aldrig har fått ett avslut påriktigt. Jag vill att vi ska få det så att vi båda kan gå vidare i våra liv. Samtidigt som jag vill att vi ska kunna bli ett par igen, ja jag sa det precis! Jag saknar honom! Just nu dejtar jag en kille, som jag innerst inne känner är fel kille jag letar efter, slutar aldrig jämföra honom med dig. För du har ärrad mig, dvs du kommer alltid finnas inom mig. Därför behöver jag få ett avslut eller en ny början med dig. 

 

Hur blir det? The time will tell....